Fotvård

Efter ca 6 månader tog jag tag i saken och bokade in den fotvård som jag fått i födelsedagspresent av systrarna mina. Det var ingen lång väntetid, fick tid redan samma vecka och såg fram emot besöket med spänning.

Mitt mål:
Mjuka och fina fötter utan hälsprickor.

Väl på plats möttes jag av en liten tant med välfärgat hår, omgiven av en inredning helt i rosa och möbler som såg ut att ha stått på samma plats sedan 60-talet. Oj, tänkte jag, en erfaren kvinna!?

Det började med ett härligt fotbad och allt var frid och fröjd. Sen tog hon fram skalpellen(!). Tydligen ett gammalt sätt att arbeta på men hon verkade kunna sina grejer. Hud skrapades av i en hög hastighet.

PLÖTSLGT:
- AJ! Något stack till under foten.
- OJ OJ, så ska det inte gå till.....jag fastnade här i en av dina hälsprickor...var är min bomull...

Skalpellen skar av ett stort antal ytliga blodkärl under min fotsula och det blödde mycket. Tanten bytte bomullstussar och smög i all hast ner dessa, en efter en, i soptunnan bredvid sig.

Under resten av "vården" kände jag hur jag spände hela kroppen, då jag inte visste om incidensen kunde upprepas.

Resultat:
Fötter täckta i talk (varför?), hyfsat mjuka, fötter, hälsprickor kvar och ett stort bandage under vänsterfoten som jag "inte skulle ta av på några dagar och som, vid problem, kunde läggas om (med vilken vårdutbildning?)" av tanten själv....

Innan jag gick, eller haltade ut på min dunkande fot, räckte jag fram presentkortet.
Hon tog emot det, tittade på priset, och pressade, med sin rökskadade röst, fram:
- Eeeeeh, egentligen har vi ju höjt priset med 10 kronor....
- Vill du att jag ska hämta en tia?
- Eeeeeh, nä det blir bra såhär..

Jo jag tackar!!! Tack du rökskadade tant för att jag kunde få det 10 kronor billigare, trots att du redan erbjudit mig gratis omläggning efter skadan du åsamkat min fot!!